Ekonomin och verkligheten - parter i skilda världar?

2011-10-14

1. INLEDNING

Parternas beskrivning av de ekonomiska förutsättningarna inför årets avtalsrörelse går kraftigt isär. Det är inte ovanligt men denna gång verkar skillnaderna vara ovanligt stora. Lever parterna i skilda världar? En förklaring till oenigheten är att parterna har skilda uppfattningar om vad som bör bestämma nivån på löneökningarna.

Det finns skillnader i parternas beskrivning av dagsläget men beskrivningarna är inte väsensskilda. En skillnad är att industrins arbetsgivare inte vill fästa något avseende vid den starka återhämtningen under 2010 och första delen av 2011. De vill bara titta framåt. I avtalsrörelsen 2010 valde de helt motsatt retorik. Då var det händelserna under 2008 och 2009 som var de viktiga. Självklart har utvecklingen fram till idag betydelse för det ekonomiska dagsläget. Och självklart är de viktigt att titta framåt.

Arbetsgivarnas ovilja att tala om utvecklingen fram till idag är taktiskt betingad. De känner sig besvärade av att diskutera den goda lönsamheten som många industriföretag visar upp. Men det finns en annan skillnad som kan få större konsekvenser och det är att parterna tycks ha väldigt skilda uppfattningar om vad som bör bestämma nivån på löneökningarna.

En bedömning av utrymmet för löneökningar kan ha olika utgångspunkter. Ett sätt är att främst fästa avseende vid ekonomins långsiktiga utveckling. Centrala faktorer blir då den långsiktiga utvecklingen av priser och produktivitet samt det internationella avkastningskravet. Ett annat angreppssätt är att främst fästa avseende vid tillfälliga svängningar i priser, produktivitet, växelkurs, företagens lönsamhet m.m.. Konjunkturläget vid avtalstillfället får då stor betydelse.

Industrins arbetsgivare har valt ett tredje. De vill att parterna ska utgå från den värsta tänkbara situation som kan uppstå. De vill att risken för en ”kollaps” eller ”total urblåsning” ska vara den verklighet som parterna utgår från när de träffar ett nytt avtal. Det fäster allt avseende vid konjunkturläget och vill att parterna ska utgå från det sämsta tänkbara konjunkturläget. Det är naturligtvis otänkbart för facken att acceptera en sådan utgångspunkt. Men om man bortser från vilket konjunkturläge som man ska utgå från kvarstår en viktig skillnad. Är det rådande konjunkturläge eller är det långsiktiga ekonomiska förutsättningar som ska bestämma löneökningarna. Vilken utgångspunkt man väljer får stor betydelse för löneavtal, lönebildningen och samhällsekonomin.

2. ARBETSGIVARNAS LINJE

Industrins arbetsgivare fäster idag stort avseende vid utvecklingen av olika s.k. konjunkturindikatorer. Industrins orderingång och inköpschefsindex är två exempel. Utifrån hänvisningar till den månadsvisa utvecklingen av exempelvis industriproduktion och export hävdar arbetsgivarna att utrymmet för löneökningar är mycket begränsat. Teknikarbetsgivarna skriver ”Förhandlingsutrymmet om löner är i nominella tal utomordentligt begränsat och kan beroende på utvecklingen visa sig obefintligt”.

Av diagrammet nedan framgår den årliga förändringen av svensk export respektive orderingången till svensk industri under åren 1993-2011 (de röda respektive blå staplarna). Den röda linjen visar löneutvecklingen inom industrin under samma period. Som framgår av diagrammet varierar utvecklingen av exporten och orderingången betydligt mer än lönerna. Skulle man visa utvecklingen per kvartal blev skillnaderna ännu större. Exportutvecklingen och orderingången är volatil, löneutvecklingen betydligt mer stabil. Sambandet mellan orderingång alternativt exportutvecklingen och löneutveckling är svagt.

3. KONSEKVENSER AV ARBETSGIVARNAS LINJE

Volatila löner
Arbetsgivarna vill att konjunkturläget ska få ett betydligt större genomslag. Arbetsgivarnas ståndpunkt kan ju bero på att de anser att vi är på väg mot en lågkonjunktur och att de i ett annat läge skulle inta en helt annan position. I våras var de mer intresserade av att samtala kring de långsiktiga trenderna. I så fall är även arbetsgivarnas position i hög grad ”konjunkturkänslig”, taktiskt betingad, kortsiktig och därmed riskabel. Det bästa vore då att helt enkelt bortse från deras position. Man får ändå utgå från att arbetsgivarnas inställning gäller oavsett konjunkturläge.

För löntagarna är det naturligtvis oacceptabelt med lägre löner i lågkonjunktur om inte löneökningarna i högkonjunktur i motsvarande grad blir högre. Även en ökad variation i löneökningstakten kan ses som en nackdel. Om man antar att det fanns någon annan fördel med en ökad variation, exempelvis att det skulle leda till ökad tillväxt, skulle det kanske kunna uppväga denna nackdel. Förutsatt naturligtvis att lönerna i genomsnitt ökar minst lika mycket.

Om arbetsgivarna får som de vill och det inte blev några löneökningar alls år 2012 måste löneökningarna under de kommande åren bli betydligt högre. Det skulle betyda att löneökningarna ett annat år skulle behöva vara mellan 6 och 8 procent. Ett alternativ vore en något lägre variation. Om löneökningarna ett år blev mellan en och två procent behöver de ett annat år bli fem till sex procent, för att lönenivåerna långsiktigt ska hamna runt de nivåer som stämmer med dagens utveckling av priser och produktivitet.

Arbetsgivarnas linje innebär att variationerna i löneökningstakt skulle öka väsentligt. Det skulle innebära en kraftig förändring av lönebildningen i Sverige. Det finns åtminstone tre allvarliga problem med en sådan politik. Det första är att en sådan lönepolitik skulle skapa ökade stabiliseringspolitiska problem. Riskerna för att lönebildningen ska komma i konflikt med inflationsmålet tilltar. Det andra problemet är att en sådan ansats skulle göra det betydligt svårare för parterna att bedöma löneutrymmet och därmed ökar riskerna för konflikt. Det tredje problemet är att en sådan lönepolitik skulle undergräva stödet för industrins lönenormerande roll.

Ökade stabiliseringspolitiska problem
Tillväxten i ekonomin utvecklas inte i jämn takt utan svänger, ibland kraftigt. Det är ett känt fenomen. För stora svängningar anses samtidigt olyckligt då det leder till ett dåligt resursutnyttjande. Av det skälet försöker regeringar och Riksbanker föra en ekonomisk politik som syftar till att minska svängningarna. Ibland kallas det för konjunkturpolitik, ibland för stabiliseringspolitik. Konjunkturpolitiken går ut på att öka efterfrågan i lågkonjunktur och bromsa efterfrågan i högkonjunktur.

Att utforma en framgångsrik konjunkturpolitik är inte helt enkelt. En orsak till svårigheterna är att det inte är lätt att göra träffsäkra bedömningar av konjunkturutvecklingen. I värsta fall kan olika åtgärder som vidtas istället förstärka konjunktursvängningarna. Det tyngsta ansvaret för konjunkturpolitiken faller idag på Riksbanken. Vid lågkonjunktur sänker Riksbanken räntan och i högkonjunktur höjs räntan (förutsatt att en sådan politik inte strider mot uppgiften att nå inflationsmålet).

Till viss del följer lönerna konjunkturen redan idag, ofta med viss eftersläpning, men som framgår av diagrammet ovan är variationerna relativt små. Det arbetsgivarna nu vill är att lönerna i ökad utsträckning ska följa konjunkturen. Resultatet skulle bli en form av omvänd konjunkturpolitik. Om lönerna ökar ännu mer i högkonjunktur så ökar också efterfrågan och inflationstrycket. Det innebär att Riksbanken skulle behöva höja räntan mer i syfte att strama åt ekonomin. Löneökningar på nivåer mellan fem och åtta procent är helt omöjliga att förena med Riksbankens inflationsmål. Lönebildningen och inflationsmålet skulle komma i konflikt med varandra. Denna konflikt kan redan uppstå på lägre löneökningsnivåer.

I lågkonjunktur skulle det omvända gälla. Lägre löneökningar skulle både minska efterfrågan och inflationstrycket och Riksbanken skulle behöva sänka räntan ännu mer än vad de gör vid en lågkonjunktur idag. Om arbetsgivarna fick sin vilja igenom idag, inga löneökningar alls, skulle sannolikt inflationstrycket i svensk ekonomi bli så lågt att det blev omöjligt för Riksbanken att stimulera ekonomi så mycket att prisökningarna når upp till inflationsmålet. Det underliggande inflationstrycket i svensk ekonomi bedöms 2012 ligga klart under tvåprocentmålet även vid en löneökningstakt på mellan tre och fyra procent. Detta samtidigt som allt fler bedömare tror att Riksbanken kommer att sänka styrräntan nästa år.

Om lönerna i ökad omfattning ska svänga med industrikonjunkturen kommer konjunkturrörelserna att förstärkas och därmed skapas ökade stabiliseringspolitiska problem.

Svårare bedöma utrymmet
Om parterna skulle låta lönerna i ökad utsträckning följa konjunkturförloppet skulle de ställas inför ett antal nya frågeställningar; Hur ska ett konjunkturförlopp beskrivas? Vilka indikatorer och ekonomiska storheter är det som ska beaktas? Vad har exempelvis exportutveckling och orderingång för samband med löneutrymmet? Vart i konjunkturförloppet befinner sig ekonomin? Kommer konjunkturen att svänga? Det är inte enkla frågor att besvara. Med en sådan ansats skulle det bli mycket svårare att bedöma löneutrymmet. Avtalen skulle med nödvändighet bli korta.

De faktorer som arbetsgivarna lyft fram uppvisar kraftiga variationer. Om parterna skulle använda sig av dessa skulle sannolikt parternas olika bedömningar av den framtida utvecklingen hamna långt ifrån varandra. När parternas bedömningar glider isär ökar riskerna för konflikt.

Om löneökningarna ska variera mer ökar också risken för att löneavtal hamnar fel. Det kommer att medföra att man i nästa avtalsrörelse får mer av diskussioner som handlar om kompensation för uteblivna alternativt för höga löneökningar.

Slutsatsen blir att om kortsiktiga fluktuationerna i olika utfallsdata och prognoser över konjunkturutvecklingen ska ha en större betydelse för löneavtalen framöver så kommer det att bli svårare att bedöma utrymmet, kompensationskraven kommer att växa och sannolikheten tilltar för att parternas bedömningar går ännu mer isär.

Minskat stöd för industrins lönenormerande roll
Den särställning som parterna inom industrin har i svensk lönebildningen utgår från att industrin utgör kärnan i den internationellt konkurrensutsatta delen av svensk ekonomi och att utvecklingen av hela den svenska ekonomin är beroende av utvecklingen av Sveriges internationella konkurrenskraft.

En bedömning av industrins konkurrenskraft ska inte förväxlas med en bedömning av industrikonjunkturens utveckling. Industrins produktion, produktivitet och lönsamhet svänger upp och ner i alla länder och det säger inget om hur svensk industris konkurrenskraft utvecklas. Konkurrenskraften måste bedömas utifrån en jämförelse med utvecklingen i andra länder. Om industrins parter skulle tolka sin roll i svensk lönebildning som att det är industrikonjunkturens utveckling som ska vara avgörande för löneökningarna i hela den svenska ekonomin är risken stor för att stödet för industrins lönenormerande roll minskar.

Om industrins arbetsgivare skulle vara framgångsrika och driva igenom nya avtal på mycket låga nivåer skulle det kunna vara lönsamt för några företag som i stort sett säljer all sin produktion på export. Men det skulle inte vara bra för Sverige och svensk ekonomi. En sådan politik skulle undergräva förtroendet för industrins parter och dess roll som lönenormerare.

4. FACKLIGA UTGÅNGSPUNKTER

Facken inom industrins bedömningar utgår från att parterna på svensk arbetsmarknad håller fast vid den modell för lönebildning och lönenormering som vuxit fram efter Industriavtalets tillkomst. Det innebär att parterna inom industrin träffar de första normerande avtalen baserat på industrins konkurrenskraft och breda samhällsekonomiska hänsyn. Dessa avtal ska sedan ha en normerande effekt på övriga arbetsmarknaden.

Industrins konkurrenskraft
En viktig utgångspunkt inför en avtalsrörelse är att göra en bedömning av utvecklingen av industrins konkurrenskraft. För att bedöma utvecklingen av industrins konkurrenskraft måste en jämförelse göras med utvecklingen i andra länder. Fokus för en sådan jämförelse bör vara utvecklingen i andra länder i Europa på en jämförbar utvecklingsnivå.

Facken inom industrins bedömning är att den svenska industrins internationella konkurrenskraft inte har försvagats under senare år, snarare stärkts något. Produktivitetsutvecklingen i svensk industri fortsätter att vara något högre än i våra viktigaste konkurrentländer i Europa. Det motiverar att lönerna ökar något snabbare än vad jämförelsemåttet ”I takt med Europa” indikerar.

Breda samhällsekonomiska hänsyn
Industrins parter måste också ta breda samhällsekonomiska hänsyn. Löneutrymmet bestäms på sikt av utvecklingen av priser och produktivitet samt det internationella avkastningskravet. Det innebär att industrins parter har att beakta utvecklingen av priser och produktivitet i hela den svenska ekonomin. Inflationsmålet och produktivitetsutvecklingen sätter gränser för hur höga respektive låga löneökningarna kan vara utan att leda till minskad sysselsättning. Den långsiktiga pris- och produktivitetsutvecklingen indikerar idag ett löneutrymme på mellan 3,5 och 4 procent.

Stabilitet istället för volatilitet
Facken inom industrin har uppfattningen att tillfälliga fluktuationer i inflation, ränta och växelkurser inte bör påverka bedömningar av löneutrymmet. Det är ett förhållningssätt som gällt under lång tid och under skilda dagsaktuella förhållanden. Ett sådant förhållningssätt bygger på att Riksbanken gör sitt jobb och att tillfälliga fluktuationer i växelkursen är just tillfälliga och därför inte bör föranleda löneförändringar.

Till dessa förhållningssätt bör tillfogas att parterna inte heller ska låta sig vilseledas av tillfälliga svängningar i utvecklingen av olika konjunkturindikatorer. De bedömningar som behöver göras av pris- och produktivitetsutveckling bör ske utifrån utvecklingen över flera år. När svängningarna i ekonomin nu tilltar är det ännu viktigare att parterna söker vägledning i de långsiktiga trenderna. På så sätt kan lönebildningen bidra till att stabilisera de samhällsekonomiska förutsättningarna. Det är också den roll lönebildningen haft sedan det första Industriavtalet träffades 1998.

5. ALTERNATIVET LÖNER OCH VINST

Det finns en alternativ facklig strategi som i dagsläget kan kännas lite frestande att ta till. Det är att driva lönekraven i avtalsrörelsen enbart utifrån en bedömning av industriföretagens lönsamhet. Verkligheten är nämligen inte så nattsvart som arbetsgivarna ger skena av. Teknikarbetsgivarna visar i sin egen rapport över lönsamheten för teknikföretagen att avkastningen på eget kapital efter skatt var 19,5 procent (!!!) år 2010. Rapporten är baserad på redovisning av företagens anläggningar och verksamheten i Sverige. Ser man till de stora koncernernas globala resultat är avkastningen ännu högre. Utvecklingen under första halvåret 2011 tyder på ytterligare högre vinstnivåer.

En orsak till att industrins arbetsgivare idag vill trampa ner alla lönekrav är att flera företag ser sig tvungna att revidera ner sina mål för avkastning och lönsamhet. En nedrevidering som sker från nivåer som vars långsiktiga hållbarhet kan ifrågasättas. Den anpassning av aktiekurserna vi sett under senare tid behöver inte tolkas som ett tecken på svensk industris undergång. Det kan mycket väl vara tecken på en hälsosam anpassning av vinstförväntningarna globalt. Att beträda en väg som innebar att facken i Sverige ensamma skulle söka pressa tillbaka vinstnivåerna i Sverige till väsentligt lägre nivåer än i omvärlden är ingen hållbar strategi. Det skulle få negativa effekter på investeringsnivån. En anpassning av avkastningskraven behöver därför ske internationellt. Därför är det ett bättre angreppssätt att som en del av bedömningen av löneutrymmet väga in utvecklingen av svensk industris konkurrenskraft.

6. REALLÖN OCH SAMHÄLLSEKONOMISK STABILITET

En beskrivning och analys av de ekonomiska förutsättningarna inför en avtalsrörelse bör täcka in såväl det dagsaktuella läget som de långsiktiga utvecklingstrenderna. Vid en bedömning av löneutrymmet bör parterna främst fästa avseende vid de långsiktiga utvecklingstrenderna. Då kan lönebildningen bidra till ökad samhällsekonomisk stabilitet och skapa förutsägbarhet för löntagare och företag. Det har varit en utgångspunkt för fackens agerande under många år. Idag i en tid med ökad ekonomisk osäkerhet är det ännu mer angeläget.

Sammanfattningsvis är fackens bedömning följande; En löneökningstakt i närheten av den långsiktiga trenden kan kombinera reala löneökningar med kraven på bibehållen stark konkurrenskraft. En löneökningstakt i närheten av den långsiktiga trenden är också väl förenlig med Riksbankens inflationsmål och utgör inget hinder för Riksbanken att föra en mer expansiv penningpolitik. År 2012 ska reallönerna öka. Det är bra för löntagarna och det är bra för Sverige.

Ladda ner artikeln som pdf