Att inflationen under en längre tid legat omkring noll beror till en del på hur KPI mätts och på de engångseffekter som de sjunkande energipriserna ger. Exempelvis var inflationstakten mätt med KPI i februari 2015 +0,1 procent. Om man däremot bortser från de effekter på inflationstakten som Riksbankens egna räntesänkningar ger, var inflationen 0,9 procent. Riksbankens räntesänkningar syftar ju till att få upp inflationen men den omedelbara effekten blir den motsatta. Det finns därför starka skäl som talar för att rensa bort denna effekt om man vill förstå vad den underliggande inflationen är.
Därtill kommer den engångseffekt som de starkt sjunkande energipriserna fört med sig. Även om de lägre energipriserna håller i sig så försvinner effekten av dessa ett år efter att de uppstått. Det är föga troligt att energipriserna fortsätter falla på det sätt de gjort det senaste året under ytterligare ett antal år. Troligare är att de kommer att höjas när konjunkturen stärks. Men även om man inte kalkylera med en höjning av energipriserna utan bara tar hänsyn till att effekten av det kraftiga prisfallet ebbar ut så ökar inflationen med ytterligare 0, 4 procent.
Tar man hänsyn till bägge dessa effekter, den lägre räntan som syftar till att höja inflationen och de kraftiga raset i energipriserna som vars effekt kommer att ebba ut, så var inflationen i februari 1,3 procent. Det är inte så långt från målet på två procent.