2015-10-29
Vi tar ansvar för ”märket” även 2016. Sedan 1998 har de avtal som träffats inom industrin blivit ett ”kostnadsmärke” för hela den svenska arbetsmarknaden. Det främsta motivet för denna ordning är att industrin utgör kärnan i den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Erfarenheterna är goda. Lönebildningen och de samhällsekonomiska förutsättningarna har varit i balans. Det har bidragit till reallöneökningar, stabilitet och förutsägbarhet.
2013 års avtal var balanserat. Det treårsavtal som träffades 2013 innebar en nedväxling av löneökningstakten. Det främsta skälet till nedväxlingen var att produktion och produktivitet utvecklades betydligt långsammare jämfört med perioden före finanskrisen. Det gällde både för industrin och för hela det svenska näringslivet.
Under 2013–2015 har inflationen i stort sett varit noll. En del hävdar att det är de lägre löneökningarna som är orsaken till den låga inflationen. Andra menar att de höga reallöneökningarna visar att avtalet var för högt och att företagens konkurrenskraft urholkats.
Vi bedömer 2013 års avtal som balanserat. Den låga inflationen beror inte på lägre löneökningar, utan på andra faktorer, och Sveriges internationella konkurrenskraft har stärkts.
Vi tar avstånd från kraftiga upp- eller nedväxlingar. Inför 2016 års avtalsrörelse har förslag framförts om både upp- och nedväxling av nuvarande löneökningstakt. Företrädare för bägge ståndpunkterna hänvisar till den låga inflationen, men slutsatserna är olika. Vi tar avstånd från dessa förslag.
Det behövs ingen ytterligare nedväxling. Läget är nu i några avseenden bättre, men det främsta skälet till den nedväxling som gjordes 2013 gäller alltjämt. Produktion och produktivitet har under de senaste fem åren utvecklats betydligt svagare än under de tio första åren med Industriavtalet. Det gäller inom industrin och i hela näringslivet. För enskilda branscher kan läget vara sämre eller bättre. Den lägre produktivitetsutvecklingen måste beaktas.
Vi tar också avstånd från idéer om att först växla upp för att sedan växla ned. Motivet till att växla upp är att det skulle underlätta för Riksbanken att nå inflationsmålet. Vi menar att det vore principiellt fel och även mycket riskabelt om arbetsmarknadens parter via lönebildningen skulle börja bedriva ekonomisk politik. Det är viktigt med ett bra samspel mellan lönebildningen och penningpolitiken. Därför är det så allvarligt att arbetsgivarna obstruerar och undergräver Riksbankens trovärdighet. Men det vore samtidigt helt fel om parterna skulle börja söka rätta till Riksbankens eller regeringen tillkortakommanden inom den ekonomiska politikens område.
Inflationsmål och konkurrenskraft viktiga utgångspunkter. Under en period fokuserade inte Riksbanken tillräckligt på inflationen. Penningpolitiken var stramare än den skulle varit. Det fick flera oönskade effekter. Inflationen i Sverige blev lägre än den annars skulle blivit och den svenska kronans värde steg. Det höjde det svenska kostnadsläget. Dessutom rubbades förtroendet för inflationsmålet. Sedan sommaren 2014 har Riksbanken återigen satt inflationsmålet i centrum. Riksbankens tydliga fokus på inflationsmålet är välkommet. Det är nu viktigt att parterna också utgår från detta.
Under de senaste åren har svensk industri stärkt sin kostnadsmässiga konkurrenskraft. Den beror främst på att den svenska växelkursen försvagats efter att Riksbanken började fokusera på inflationsmålet. Riksbankens fokus på inflationsmålet är bra för svensk industri och svensk konkurrenskraft.
Den genomgång vi gjort av de ekonomiska förutsättningarna inför avtalsrörelsen visar att företagens avkastningskrav är orimligt höga och borde sänkas. Avkastningskraven ligger ofta 15 procent eller högre och visar på en betydande trögrörlighet, åtminstone nedåt. Den låga inflationen och det faktum att avkastningen på riskfria placeringar har sjunkit betydligt under senare år förmår inte rubba målen. Det är allvarligt eftersom det sänker investeringsnivån.
Som ett resultat av 2013 års avtalsrörelse infördes system för deltidspension/flexpension inom industrin. Det ger medlemmar ökade möjligheter till personlig anpassning av arbetstiden när de närmar sig pensionering. Vi vill nu fortsätta att bygga ut dessa system. Vi kommer också att ställa krav som syftar till ökad jämställdhet och en bättre arbetsmiljö.
Vi inriktar oss på ett ettårigt avtal. Osäkerheten om framtiden och arbetsgivarnas inställning till de ekonomiska förutsättningarna gör att vi bedömer förutsättningarna för ett längre avtal som små.
Per-Olof Sjöö, förbundsordförande GS
Anders Ferbe, förbundsordförande IF Metall
Hans-Olof Nilsson, förbundsordförande Livs
Ulf Bengtsson, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer
Martin Linder, förbundsordförande Unionen