På torsdagen är det 80 år sedan representanter för fack och arbetsgivare träffades och undertecknade det som går under namnet Saltsjöbadsavtalet. Händelsen är historisk.

Avtalet satte stopp för år av konflikter på arbetsmarknaden och i stället inleddes en era av samförstånd och dialog. Det har varit lyckosamt.

Den svenska partsmodellen är den främsta garanten för stabilitet och tillväxt. Via ansvarstagande parter har arbetsgivare och arbetstagare i decennier lagt grunden till det samhällsbygge som gjort Sverige till en ledande industri- och kunskapsnation. Det gynnar arbetstagarna, näringslivet och samhället.

Relationerna parterna emellan har inte varit fria från konflikter, men det har hela tiden funnits en samsyn om spelreglerna: Att det är parterna som har ansvaret för villkoren på arbetsmarknaden och att staten bör hålla sig så långt borta som möjligt.

Under de 80 år som har gått sedan Saltsjöbadsavtalet har åtskilliga avtal tecknats mellan fack och arbetsgivare med syfte att rusta arbetstagarna och stärka svensk konkurrenskraft. Det har främst handlat om löner men även alltifrån pensioner och försäkringar till kompetensutveckling och konfliktregler.

Ett avtal som fått särskilt stor betydelse är det så kallade Industriavtalet. De löneavtal som träffas inom industrin är i dag normerande för hela arbetsmarknaden, det så kallade ”märket”.

Liksom andan det är sprunget ur, har Industriavtalet tjänat Sverige väl. Från och med att avtalet trädde i kraft 1997 har svenska arbetstagare fått ta del av reallöneökningar på mer än 2 procent per år, att jämföra med mindre än en halv procent i snitt under decennierna dessförinnan. Det är en remarkabel förändring som har förbättrat levnadsstandarden för miljontals människor.

Industriavtalet blev ett framgångsrikt motmedel mot den löne- och prisspiral som rådde vid dess uppkomst och är ett viktigt verktyg för att säkra en hållbar svensk konkurrenskraft.

Det pågår en kamp om Industriavtalets framtid och i slutänden den svenska partsmodellen som vi känner den. Attackerna kommer från flera håll.

Vi som är industrins fackförbund, från landets alla tre centralorganisationer, bemöter gärna de invändningar som framförs.

* Kritikerna: Industrin i Sverige har spelat ut sin roll och arbetsmarknaden har förändrats så pass mycket att det i stället krävs helt andra lösningar.

Vårt svar: Industrin i Sverige sysselsätter över 800.000 personer, underleverantörer inräknade. Det är därtill en internationellt konkurrensutsatt sektor med stor betydelse för svensk export. Bland de 20 branscher i näringslivet med störst exportandel tillhör 14 industrin. Betydelsen för svensk ekonomi är fundamental.

* Kritikerna: Industrins lönenormering hämmar lönerna i välfärdssektorn.

Vårt svar: En internationellt konkurrenskraftig industri är en förutsättning för en väl fungerande välfärd. Utan industrin, inget överskott att fördela till offentlig sektor. Det är ett samband som alltför sällan framkommer i debatten.

* Kritikerna: Det är inte längre nödvändigt eller möjligt att reglera någonting i centrala kollektivavtal, individuella avtal räcker.

Vårt svar: Alternativet till regleringar i kollektivavtal är EU-regleringar och lagstiftning, helt utan branschanpassning och med liten flexibilitet för företagen. Det vore mycket olyckligt och skulle slå direkt mot näringslivets konkurrenskraft.

Kollektivavtalsmodellen bygger på att vi som parter tecknar avtal som ger trygghet och goda villkor för alla på arbetsmarknaden.

Saltsjöbadsavtalet har som en del i det varit oerhört viktigt för Sverige. Det innebar en grund av samförstånd för parterna att utgå ifrån och har under åren bidragit till stora fördelar för arbetstagare och näringsliv. När vi blickar framåt är det viktigt att vi gör det med kompromissvilja och pragmatism. Två ord som utgör basen för den svenska modellen.

Vi i facken inom industrin har i och med Industriavtalet tagit på oss ett stort samhällsansvar. När vi kommer överens med våra motparter så gör vi det utifrån vad som är bäst för hela samhället.

Vi gör det eftersom vi vill att alla grupper på arbetsmarknaden ska få ett arbetsliv som ger reallöneökningar, bra pensioner och ett hållbart och jämställt arbetsliv.

Vi gör det eftersom det är bäst för Sverige. Vi kommer att fortsätta det arbetet och stå upp för vår avtalsmodell. I dag och i framtiden.

Per-Olof Sjöö, förbundsordförande, GS

Marie Nilsson, förbundsordförande, IF Metall

Eva Guovelin, förbundsordförande, Livs

Ulrika Lindstrand, förbundsordförande, Sveriges Ingenjörer

Martin Linder, förbundsordförande, Unionen

Klicka här för att läsa artikeln på DI.se