Debatt 14 December 2016

Facken inom industrin agerar utifrån ett långsiktigt perspektiv i syfte att säkerställa en stabil lönebildning i Sverige. Det innebär att vi beaktar de konsekvenser som lönebildningen får på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft. Det är också några av de ledord som återfinns i det industriavtal som nästa år firar 20-årsjubileum.

Lönebildningen i Sverige måste ta sin utgångspunkt i detta breda perspektiv och handlar inte bara om industrins konkurrenskraft. I denna replik koncentrerar vi oss dock på läget för svensk industri.

”Sveriges konkurrenskraft har försämrats och framtiden är osäker. Men det finns en lösning och det är lägre arbetskraftskostnader.” Så har läget beskrivits av industrins arbetsgivarorganisationer.

Vi delar inte denna bild. Beskrivningen behöver nyanseras.

Finanskrisen drabbade industrin i Sverige och andra länder hårt. Under andra delen av 2010 och första halvåret 2011 skedde en snabb återhämtning, som dock dämpades kraftigt efter sommaren. Åren 2012 och 2013 utvecklades industriproduktionen svagt i flertalet länder för att under 2014 och 2015 öka på nytt. Under denna period avviker utvecklingen i Sverige på två sätt. Åren 2012 och 2013 utvecklades svensk industri sämre och under 2015 klart bättre.

Sett till hela den treåriga avtalsperioden 2013–2015 utvecklas svensk industriproduktion bättre. I löpande priser ökade industriproduktionen med 4 procent per år. Det är faktiskt lika mycket som under perioden 1998–2007. Mätt i reala termer är utvecklingen ungefär som den i omvärlden. Skillnaden beror på att prisutvecklingen på svensk industriproduktion varit ovanligt hög.

Efter den mycket starka tillväxten under 2015 dämpades utvecklingen 2016. Preliminära utfallsdata tyder på att produktionen även minskade under andra och tredje kvartalet, men samtidigt pekar nu flera konjunkturindikatorer på ett förbättrat stämningsläge vilket tyder på ett starkare fjärde kvartal.

Även produktivitets- och investeringsutvecklingen har varit bättre i Sverige under senare år. Produktiviteten har 2013–2015 stigit med 2,5 procent per år jämfört med lite drygt 1 procent i de västeuropeiska länderna. Särskilt glädjande är att investeringsnivån inom industrin har tagit ett skutt uppåt. De immateriella investeringarna har ökat under en längre tid. Nu har även de materiella investeringarna ökat vilket delvis beror på stora investeringsökningar i massa-, pappers- och fordonsindustrin.

Även andra indikatorer pekar på att svensk industris konkurrenskraft stärkts de senaste två åren. Exporten växer snabbare än marknaden. Industrins lönsamhet verkar i nuläget vara relativt god. I nominella termer kan vinstnivåerna förefalla något lägre än normalt men tar man hänsyn till den lägre inflationen och låga räntan på riskfria placeringar framstår nivåerna som i vart fall lika höga, eller till och med högre än normalt.

De svenska arbetskraftskostnaderna relativt Västeuropa låg 2015 på en nivå som motsvarar den genomsnittliga nivån under hela Industriavtalsperioden. I dag är Sveriges relativa arbetskraftskostnad lägre än vad den varit i genomsnitt de senaste 20 åren.

Förändringen jämfört med 2015 beror helt på den svaga kronkursen och bör inte ligga till grund för krav på högre löneökningar. Tillfälliga svängningar i inflation och växelkurs bör parterna bortse ifrån. Lönebildningen i Sverige bör i stället vägledas av ett långsiktigt perspektiv och ta sin utgångspunkt i inflationsmålet och den internationella konkurrenskraften.

De senaste åren har svensk ekonomi utvecklats betydligt bättre än omvärldens. Det finns då en risk att olika aktörer tror att vi kan kasta loss från omvärlden och köra ett eget race. Det skulle vara förödande.

Svensk ekonomi är starkt beroende av utvecklingen i vår omvärld. Därför är det en styrka att lönebildningen i dag är fast förankrad i den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Men det betyder inte att svenska löntagare måste ”fasta och klä sig i säck och aska”. Vi kan konstatera att tillväxt och produktivitetsutveckling i svensk ekonomi och industri i dag är lägre än före finanskrisen. Till detta har den löneökningstakten anpassats. Men ekonomin växer fortfarande och produktiviteten ökar. Det finns alltså utrymme för löneökningar.

Per-Olof Sjöö, förbundsordförande GS
Anders Ferbe, förbundsordförande IF Metall
Hans-Olof Nilsson, förbundsordförande Livs
Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer
Martin Linder, förbundsordförande Unionen

Klicka här för att läsa artikeln på Arbetet.se