DEBATT | AVTALSRÖRELSEN

I dag presenterar Facken inom industrin sitt förslag till gemensam plattform inför 2017 års avtalsförhandlingar. Vårt första besked är att vi även i kommande avtalsrörelse är beredda att träffa de första löneavtalen och därmed ”sätta märket” för löneökningarna inom industrin och på övriga delar av svensk arbetsmarknad. 

Vi har ett långsiktigt perspektiv. Reallönerna ska vinnas på hållbara nivåer. Vår bedömning av ”Bästa möjliga” löneökningstakt sammanfattas på följande sätt.

Nuvarande löneökningstakt ger reallöner, är förenlig med en inflation som närmar sig inflations­målet och uppfyller kravet på internationell konkurrenskraft. En höjning alternativt sänkning av löneökningstakten ökar riskerna för att lönebildningen kommer i konflikt med antingen inflationsmålet eller konkurrenskraftsrestriktionen. Det talar för löneökningar i ungefär samma takt som i dag. 

Nedan följer en genomgång i fem punkter av ­några centrala bedömningar som vårt lönekrav vilar på.

1\. Modest och relativt stabil återhämtning i omvärlden. Den ekonomiska tillväxten i de länder som är viktigast för svensk export har under de senaste tre åren legat runt 2 procent per år. Det är lägre än under perioden före finanskrisen men högre än under perio­den 2008–2013. Förväntningarna på de närmast kommande åren är att tillväxten blir ungefär densamma. Det innebär en fortsatt modest men relativt stabil återhämtning.

Under en längre tid har det globala sparandet ökat samtidigt som efterfrågan på sparande har minskat. Det har lett till låga nominella räntor och fallande realräntor. Långsammare utveckling av produktivitet och utrikeshandel liksom låg inflation karaktäriserar situationen i omvärlden. Dessa förutsättningar påverkar den svenska ekonomins utveckling. 

Tendenser till ökad nationalism parat med svårigheter att få till stånd nya handelsavtal utgör politiska risker som kan minska tillväxten ytterligare. Vi konsta­terar att vad världen behöver är mer av politiskt och ekonomiskt samarbete.

2\. God svensk konkurrenskraft. En genomgång av ett antal indikatorer på konkurrenskraft (produktion, vinstnivåer, investeringar, bytesförhållande med mera) visar att svensk industri i dag hävdar sig väl jämfört med våra viktigaste konkurrentländer. Det finns inga skäl att öka vinsterna ytterligare på lönernas bekostnad. Företagen borde däremot sänka sina höga avkastningskrav och höja investeringsnivån ytterligare. 

Fler kraftfulla verktyg behövs för att öka de anställ­das och företagens förnyelse- och omställnings­förmåga. Satsningar på kompetensutveckling är en metod som betalar sig. Det behövs ett mer långsiktigt industriellt perspektiv på företagens utveckling och mindre av ”kvartalskapitalism”. 

3\. Lägre relativa arbetskraftskostnader. Nivån på Sveriges relativa arbetskraftskostnad har sjunkit med omkring 10 procent under de senaste fyra åren. Vår bedömning är att sänkningen skett utifrån ett för svensk industri ansträngt läge och till största delen beror på en försvagning av den svenska kronkursen. Någon ytterligare sänkning behövs inte.

4\. Inflationsmålet viktig utgångspunkt. Inflations­målet är det nominella ankaret för pris- och lönebildning i Sverige och en viktig utgångspunkt för Facken inom industrin. Det vore önskvärt att industrins arbets­givare också anslöt sig till ett sådant förhållningssätt i stället för att kritisera och undergräva detta fundament för den ekonomiska politiken i Sverige.

Penningpolitiken är i dag fokuserad på att nå inflations­målet. Inflationstakten under 2016, mätt med KPIF, förväntas landa på omkring 1,5 procent och stiga ytterligare under 2017.  

Den finns ingen motsättning mellan Riksbankens inflationsmål och en stark konkurrenskraft. Inter­nationell konkurrenskraft kan vinnas eller förloras vid olika inflationsmål. Ett inflationsmål med hög trovärdighet stärker ett lands internationella konkurrenskraft. 

5\. Lönenivåer som ger stigande sysselsättning. Såväl för låga som för höga löneökningar riskerar att öka arbetslösheten. Nuvarande lönenivåer i Sverige och rådande löneökningstakt är väl förenliga med en fortsatt ökning av sysselsättningen. 

Avsättning till deltidspension/flexpension. Facken inom industrin har som långsiktigt mål att alla ­anställda ska ha rätt till en arbetstidsförkortning motsvarande 100 timmar per år. Arbetstidsförkortningen kan ske i olika former. I avtalsrörelsen 2013 blev parterna inom industrin överens om ett system fördeltidspension/flexpension. Det ger våra medlemmar ökade möjligheter till anpassning av arbetstiden när man närmar sig pensionering och därmed en kortare livsarbetstid. För att den möjligheten också ska bli ekonomiskt möjlig krävs att ytterligare avsättningarna görs. Vi vill därför använda en del av det angivna löneutrymmet till att fortsätta att höja avsättningen till dessa system. 

Det finns flera positiva tecken på svensk arbetsmarknad och i svensk ekonomi. Allt fler har jobb och före­tagen justerar upp sina anställningsplaner. ­Antalet personer som är föremål för parternas omställningsåtgärder ligger på rekordlåga nivåer. Arbets­lösheten förväntas fortsätta sjunka. Utvecklingen i vår omvärld är inte lika stark. Det påverkar de företag som är bero­ende av att exportera sina produkter. Det finns en risk för att nuvarande läge skapar spänningar mellan mer hemmamarknadsorienterad verksamhet och exportsektorn. Erfarenheten har lärt oss att de i ett sådant läge är extra viktigt att det är parterna inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn som tar ansvar och anger löneökningstakten. Våra lönekrav medför att lönebildningen i Sverige kan fortsätta att bidra till stabilitet och förutsägbarhet i ekonomin samtidigt som de anställdas reallöner kan stiga på ett långsiktigt hållbart sätt.

Per-Olof Sjöö

förbundsordförande GS

Anders Ferbe

förbundsordförande IF Metall

Hans-Olof Nilsson

förbundsordförande Livs

Ulf Bengtsson

förbundsordförande Sveriges Ingenjörer

Martin Linder

förbundsordförande Unionen

Klicka här för att läsa artikeln på SvD.se