Debatt 15-06-23
Om parterna på arbetsmarknaden skulle agera stick i stäv med inflationsmålet innebär det att lönebildningen skulle komma i konflikt med den kanske viktigaste utgångspunkten för den ekonomiska politiken i Sverige. Det vore olyckligt, möjligen ödesdigert.
Sedan Industriavtalets tillkomst har svensk lönebildning bidragit till att skapa förutsägbarhet och stabilitet för ekonomins alla aktörer inklusive de som är ansvariga för den ekonomiska politiken. Är det slut på det nu? Arbetsgivarnas positionering inför avtalsrörelsen ökar osäkerheten (Di Debatt 16/6). De vill överge inflationsmålet, men säger inte vad de vill ha i stället.
Inflationsmålet bör vara en utgångspunkt. Men det finns även andra faktorer att ta hänsyn till. Dit hör utveckling av produktion, produktivitet, sysselsättning och konkurrenskraft. Faktorer som arbetsgivarna också lyfter fram. Vi kanske inte gör samma bedömningar som arbetsgivarna i alla delar. Men vi är eniga om att tillväxt och produktivitetsutveckling under de senaste åren har varit lägre än tidigare.
Penningpolitiken i Sverige var betydligt stramare än i omvärlden och därmed steg kronans värde. Nu fokuserar Riksbanken i stället på inflationsmålet och det har även gynnat den kostnadsmässiga konkurrenskraften.
I dag är inflationen, rensat från Riksbankens ränteförändringar och tillfälliga energiprisfall, omkring 1,5 procent. Många spår att inflationstakten, även internationellt, har bottnat och är på väg upp.
Ett fullt tänkbart scenario är att vi när parterna inom industrin sitter i slutförhandlingar om nya avtal, gör det med inflationsprognoser som på något års sikt pekar betydligt över 2 procent. Vad ska parterna då utgå från? Vårt förhållningssätt kommer att kvarstå. Inflationsmålet är en viktig förutsättning inför den kommande avtalsrörelsen.
Anders Ferbe, förbundsordförande, IF Metall
Cecilia Fahlberg, förbundsordförande, Unionen
Hans-Olof Nilsson, förbundsordförande, Livs
Per-Olof Sjöö, förbundsordförande, GS
Ulf Bengtsson, förbundsordförande, Sveriges ingenjörer